"Fan vad jag har gått lös, varit hopplös. Varit en millimeter från förfall, sprungit som en halvdöd genom Malmö.
Känns som jag gått under överallt. Kanske var det tur, att jag föll så djupt för det var du som fick min fallskärm att vecklas ut."

Jag har varit kass på att blogga av anledningen att jag har jobbat röven av mig och i stort sätt gått och lagt mig vid 21.00 varje kväll. Jag har inte haft energi att ringa någon under hela förra veckan, men i helgen hängde jag lite med Klara på fredagen som kom hem en sväng från Jönköping, sen på lördagen firade vi min kusin som fyllde 16 år för några dagar sen och när jag kom hem sen på kvällen så hängde jag lite med Carl och Oliver.

 

Försöker pressa in allt socialt jag kan varje helg, haha.

 

Idag var jag på truckutbildning, så nu har jag skaffat truckkort B. As skönt, ger så många fler möjligheter och framtiden ser aningen ljusare ut faktiskt.

 

Pratade med Alicen idag också, saknar henne något fruktansvärt! Säger som hon gjorde, hur ska vi klara oss utan varandra i ett år? Bara tanken gör mig ledsen. Känns inte alls bra. Men om jag ska vara ärlig så lockar resor till L.A jättemycket, så nästa sommar kanske jag hälsar på, we'll see.

 

Puss.

 

Jag önskar att jag kunde va glad och lycklig, för idag är den första riktiga höstdagen, men idag har jag gråtit oavbrutet sen jag kom hem från jobbet. 

Men man måste lära sig att älska ensamheten, även dagar som dessa. 

Ska beställa lite kläder när jag får lön. Älskar hösten och allt som hör till så ska bara köpa massa mysiga kläder nu. Lager 157 hade fått in jättemycket fint, så längtar till torsdag.

 

Idag är jag ledsen och rädd. Ledsen över att Sverige har valt att inte längre tro på vår statsminister. Ledsen över att Sverige har gett vår finansminister som är hyllad världen över sparken. Ledsen över att Sverige har valt att rösta nej till jobben. Jag är rädd för mänskligheten där rasism tydligen är något helt acceptabelt. Jag är rädd för att nästan var femte person i vår kommun tydligen tycker att det är mer än okej. Jag är ledsen över att behöva leva i ett land där frihet och tolerans inte längre är en självklarhet...

 

Vilka är de 771 022 personerna som vill stå vid gränsen och säga åt barn att de ska åka tillbaka till där de vaknar till bomber och förföljelse?

Vilka är de 771 022 personerna som vill att fler människor ska dö i krig och konflikt?

Vilka är de 771 022 personerna som vill döma Sverige till fattigdom? Ekonomisk och kulturell, men framför allt mänsklig, fattigdom. Vilka är ni?

 

 

Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv, så gott du kan. De är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, din enda möjlighet.

Ingen annan än dig själv är skyldig att göra dig lycklig. Det är svårt. För dom som inte lyckats är fulla av avund och gör allt för du inte ska kunna älska dig själv. De ger till och med ut tidningar med perfekta människor i för att få dig att inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder de när dom ska sälja bindor och rakhyvlar o deodorant. Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka. Du har bara dig själv Och ditt enda uppdrag är att vara Du. Om du inte lyckats förut kan de va en strålande årstid att börja på.

 

Livet är en ensam grej. Allting har ett slut, påsklovet har ett slut, sommaren, en bra film har ett slut och när de är över så är du ensam igen. Då och då är du ensam. Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten. Och du måste älska den. För om du gör de, så kan allting få vara hur bräckligt som helst.

 

Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden. Vi vet ingenting och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga situationer. Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden. Undrar inte och oroas inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet. Den har vad jag har hört, ett minne på 5 sekunder ungefär. Det har inte människan. Vi har ett fantastikt minne. Men det kan tyckas ganska meningslöst om vi ältar det istället för att låta det vara.

 

Att älska sig själv är ingen satsa-på-dig-själv-grej. De är en Du-duger-som-du-är-grej. De får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag. Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör, är ju indegrienser i mitt liv. De liv som jag är skyldig att älska och vårda. Jag är inte så bra på det men jag jobbar på det.

Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man gör det till. Och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå. De är underligt hur vissa meningar blir klyschor, bara för de sagt så många gånger. Hur ord blir innehållslösa. Inte för att dom upplevts utan för att de slitits verbalt. De är dags att uppleva klyschorna. För de är bättre med en fågel i handen än tio i skogen, de är de. Man måste stå på sig. Och nu i början av 2000-talet när kvantitet går före kvalitet, dom snabba klippens tid. Den hetsiga kroppsfixeringens tid. Dom tomma löfternas tid. Den innehållslösa humorns tid. De är en tid som behöver så mycket ordspråck och klyschor över sig. Så mycket att vi snart kan leva efter dom. Att vi snart kan älska oss själva.

 

Nu såhär mitt i natten kommer midnattsdepressionen. Jag och Klara brukar kalla den de, för de är då allt jobbigt smyger ifatt en och tär på en som värst.

 

Tänker på alla mina vänner som är så otroligt långt borta just nu, finns knappt några kvar här. Men de är klart att man ska tänka positivt också och se det från den ljusa sidan, man har tid att jobba med sig själv och fundera på sin egen framtid, men sanningen är den att jag har mycket svårare att göra de utan folk som jag älskar i min närhet. "Vi är bara ett samtal bort", ja och många gånger är de otroligt skönt och många gånger räcker de, men jag vill inte bara höra en röst från andra sidan av luren utan jag vill känna tryggheten med att ha dom bredvid mig eller bara ett stenkast bort. Den tryggheten försvann med planet till USA, Skottland, England och Australien. Men jag är glad för deras skull, missförstå mig inte. Alla har olika mål och drömma och de skulle jag aldrig hindra mina vänner attfölja, men jag kan inte låta bli att gråta en skvätt, för saknade just ikväll är oerhört jobbig och man känner sig så liten stunder som dessa.

 

Men trots avståndet fysiskt så har jag bättre kontakt med mina vänner som är längre bort än dom som fortfarande är i samma tidzon som mig. Avstånd sätter verkligen vänskap på prov och man märker verkligen vilka som står en närmst och som bryr sig om att faktiskt vill ha kontakt. En vänskap funkar inte om bara en försöker, och man har själv valt vilka man vill ha kontakt med och man kämpar inte för dom vännerna som inte försöker tillbaka. Man ska inte behöva försöka, de ska vara naturligt och enkelt.

 

I tider som dessa vet man vilka som fanns där hela tiden och inte bara när de var enkelt.

 

Imon ska jag träffa saknade vänner. Jag och Blubbis sa att vi inte träffat gamla klasskamrater sen studenten, vilket var 5 juni, vilket betyder att de var alldeles för länge sen och då bestämde vi att de var dax.

 

Jag umgicks mycket mer med mediaklassen än vad jag gjorde med mig egen, på något sätt blev de så och dom är helt underbara även om vi bråkade en hel del i 3:an.

 

Puss.

 

Nu sitter jag i min säng och tagit mig igenom en måndag till. Utan jobb dock. Denna veckan har dom inte hittat något jobb till mig än så länge så får se om dom har något imon.

 

Hade en jätte bra helg hos Sarah. På lördagen åkte vi till Robin och käkade pizza, drack och körde dricklekar, sedan hamnade vi på skumparty på Chalmers utställe Gasquen. Man blev alldeles dygnsur och ett under att man fick gå på bussen hem haha.

 

Ikväll har jag bara tagit de lugnt, hoppas på jobb imon så jag slipper städa.

Imon blir de ut på jakt efter en skinnjacka och sen på kvällen utgång eller chillkväll hos en av Sarahs vänner. 

Nu ska jag kolla på Big Brother och sen sova. 

Tåget var lite försenat, standard SJ. 

Ha de bra. 

Nu ska jag äta frulle, duscha, packa och ta bussen till Gnosjö. 

Puss. 

Men i vilket fall som helst så tar jag tåget till Göteborg imon och hälsar på Sarah. Längtat hela veckan så är supertaggad! 

Men nu ska jag sova, peace.