Nu såhär mitt i natten kommer midnattsdepressionen. Jag och Klara brukar kalla den de, för de är då allt jobbigt smyger ifatt en och tär på en som värst.

 

Tänker på alla mina vänner som är så otroligt långt borta just nu, finns knappt några kvar här. Men de är klart att man ska tänka positivt också och se det från den ljusa sidan, man har tid att jobba med sig själv och fundera på sin egen framtid, men sanningen är den att jag har mycket svårare att göra de utan folk som jag älskar i min närhet. "Vi är bara ett samtal bort", ja och många gånger är de otroligt skönt och många gånger räcker de, men jag vill inte bara höra en röst från andra sidan av luren utan jag vill känna tryggheten med att ha dom bredvid mig eller bara ett stenkast bort. Den tryggheten försvann med planet till USA, Skottland, England och Australien. Men jag är glad för deras skull, missförstå mig inte. Alla har olika mål och drömma och de skulle jag aldrig hindra mina vänner attfölja, men jag kan inte låta bli att gråta en skvätt, för saknade just ikväll är oerhört jobbig och man känner sig så liten stunder som dessa.

 

Men trots avståndet fysiskt så har jag bättre kontakt med mina vänner som är längre bort än dom som fortfarande är i samma tidzon som mig. Avstånd sätter verkligen vänskap på prov och man märker verkligen vilka som står en närmst och som bryr sig om att faktiskt vill ha kontakt. En vänskap funkar inte om bara en försöker, och man har själv valt vilka man vill ha kontakt med och man kämpar inte för dom vännerna som inte försöker tillbaka. Man ska inte behöva försöka, de ska vara naturligt och enkelt.

 

I tider som dessa vet man vilka som fanns där hela tiden och inte bara när de var enkelt.